Foto: cykelkanalen.se

I år hade Ränneslättsturen ett nytt upplägg med separat damstart en timme och tio minuter före herrarna. Vi rullade lugnt iväg kl. 9.50 och när bilen släppte fältet fortsatte det i ett hyfsat lugnt tempo så att vi alla var samlade en liten stund. Det kändes superbra, så skönt att slippa vara rädd för krascher och inte luras att rusa iväg alltför fort direkt i starten.

Jag tog sikte på några tjejer jag vet att jag är ganska jämn med. Körde ett bra tag tillsammans med Malin, Sandra, Linda och några fler. Det var riktigt slitigt i värmen men jag hade ändå en bra känsla och höll en ganska jämn (och hög) ansträngning. Försökte dricka ofta och tog en mugg vatten i alla tre depåerna, värmen blev verkligen jobbigare och jobbigare. Höll ihop med Sandra och Linda ända tills jag hade ganska exakt 30 minuter kvar till mål. Då fick jag helt plötsligt jätteont i baksidan av vänster ben, trodde att det var början till kramp och slog av på tempot rejält. Jag har aldrig fått kramp på ett lopp och den här gången var det inte heller det, men det fortsatte att göra ont. Vid det här laget var alla krafter slut och jag mådde illa, pedalerna gick knappt runt. Med ungefär 15 min kvar kom de första elitherrarna ikapp och jag stannade till och släppte förbi. Sen fick jag för fasen kramp i ena låret och shit vad ont det gjorde, skrek rakt ut flera gånger, försökte trampa lätt och tog mig framåt och slutligen i mål.

Jag gick i mål på tiden 4:05:59 och blev med det 9:a av 15 D40 och 25:a av 49 startande tjejer i tävlingsklass. Känns ju som att det hade varit gött att vara lite snabbare för det här var fasen ungefär en timme för långt lidande 😁

Foto: cykelkanalen.se

Foto: cykelkanalen.se

//Y