Dagens eftermiddagssyssla hade jag bestämt åt oss båda redan igår, tröskelträning på monarken i form av pyramidintervaller. Jag hade första tjing och "såg fram emot" två timmar i källaren. Förra gången jag körde dessa intervaller hade jag en lång uppvärmning och likaså idag, lika bra att få ihop två timmar när man har tid liksom. Intervallerna ger en effektiv träningstid på 46min (4-6-8-10-8-6-4min med lika lång vila som föregående intervall) och det är jäkligt slitiga minuter på slutet trots att intervallerna blir kortare och kortare. Jag försöker undvika att titta på tiden så mycket som möjligt under intervallerna och jag håller på med olika "knep" för att lura mig själv om hur lång tid som har gått. Jag räknar sekunder i huvudet överdrivet långsamt för att jag sedan ska blir heeelt överraskad att det gått längre tid än jag trodde. Jag räknar pedalvarv eller andetag eller försöker tänka på något helt annat. Såklart tittar jag på tiden oftare än jag önskar och då börjar jag göra uträkningar så som nu har jag nästan bara två tredjedelar kvar eller nu är det bara tre minuter kvar - det är ju ingenting! Det fungerar väl föga, det är ändå jobbigt som fasen och minuterna känns som evigheter.
Lika tufft som det är mata sig igenom intervallerna, lika skönt är det när det är över. En kopp kaffe i soffan och vetskapen om att Andreas sitter där nere och sliter, aaaah ljuvligt!
Så här såg självaste Andreas ut efter avslutad träning och nedanför hans watt- och pulskurva.


//Y
Roligt. Känner igen mig exakt i försöket att tänka på annat under lite längre intervaller och hur det fungerar sådär. Tiden går alltid långsamt även med alla knep. Men på något sätt tar man sig oftast igenom.
SvaraRaderaSå sant, som man tar sig igenom och ibland till och med med känslan att man nog hade kunnat köra lite hårdare :)
Radera