måndag 14 augusti 2017

CykelVasan 2017 - RaceReport

Yvonne:
Förra året körde vi inte Cykelvasan, i år var vi lite osäkra på hur vi skulle göra men vi slängde tillslut in vår anmälan samma dag som skidvasan gick av stapeln. För min del blev årets CV en helt ny upplevelse på alla sätt, både till det positiva men också till det negativa.

Dagen innan loppet letade en Hässleholmstjej (Madelene Finn) reda på mig uppe i Lindvallen. Hon hade seedat in sig till tävlingsklass på Finnmarksturen men var mycket tveksam till att köra i tävling. Hon hade koll på att vi två varit rätt så jämna på långloppen under säsongen och jag försökte peppa henne till att köra. Hon var, liksom jag och ett par andra tjejer jag pratat med, rädd att hamna efter i starten och behöva cykla ensam hela vägen till Mora. Tillslut bestämde hon sig ändå för att ställa sig i tävlingsfållan och vi pratade ihop oss om att försöka hjälpas åt i spåret. Jag hade också snackat med Sandra Nyman om att sammarbeta så nu var vi tre som kanske kunde hjälpas åt med dragjobbet.

Vid 06.50 la jag cykeln i fållan och träffade fler kändisar som var på plats, bland annat Malin Jones som också hon varit tveksam till att köra i tävlingsklass. 07.15 var det dags att infinna sig i fållan. Småfrysande och nervöst småpratande med tjejerna runt om kring. Madelene, Sandra och jag bestämde att vi skulle försöka komma ihop nånstans i startbacken om det var möjligt annars fick det bli som det blev. Efter ett tag kom vi in på det obligatoriska däcktryckssnacket, jag klämde på däcken - va faan! PUNKA fram! Jag fick totalt hjärnsläpp och hade helt plötsligt ingen aning om vad jag skulle göra. Började slita cykeln mot utgången, släppte den och sprang ut och började leta efter Andreas. Som tur var hittade jag honom snabbt och han kom till undsättning, slet fram sin co2-patron och tömde den men munstycket funkade inte så det kom inte in någon luft i däcket. Fram med minipumpen och börja pumpa. Jädrar vilken stress, tack för hjälpen älskling! Däcket höll tätt hela vägen till mål!

Starten gick 07.30 och startbacken rullade på bra, jag kunde tugga på fint utan att gå på rött. Jag såg en stor klunga en bit framför, Madelene var några meter bakom mig, Sandra såg jag inte till. Tänkte att det vore bra om vi kunde komma ikapp klungan framför. En norsk tjej och jag hamnade ensamma och vi började hjälpas åt att täppa luckan. Vi låg på rätt hårt når hon plötsligt får för sig att titta bakåt, hon vinglar till och jag kör rakt in i hennes bakhjul och kraschar hårt i backen. Det gjorde förjäkla ont, har skrapat upp armen och låret gör ont. Norskan klarade sig men stannar och hjälper mig upp, jag säger åt henne att fortsätta medan jag försöker känna efter om jag skadat något. De flesta tjejer susar förbi och flera frågar hur det gått, tack för omtanken! Funderar på att vända tillbaka ner till Berga by, men väljer att försöka fortsätta. Vrider rätt styret som fått sig en känga och börjar trampa. Linnéa Angerman och en tjej till kommer ikapp och erbjuder sin rulle, jag försöker åka med men jag är lite omskakad och armen gör för ont. Jag tappar dem och tycker synd om mig själv en stund. Två andra tejer kommer bakifrån och plockar upp mig och nu har jag hämtat mig lite så jag kan hänga med. Efter ett tag kommer vi ikapp Linnéa och den andra tjejen och nu är vi fem som hjälps åt. Vi har ett jättebra samarbete och kommer ikapp fler, som mest var vi sju som körde ihop. Och jag som var rädd att jag skulle få köra solo hela vägen! Det var verkligen superkul! Tyvärr släppte Linnéa efter ett tag och jag såg sedan att hon brutit loppet. En av tjejerna tyckte det gick för sakta och drog iväg själv.





När vi kört ungefär 2.20 kom första herrklungan ikapp. Vi fick bra förvarning av motorcyklarna innan. Matthias Wengelin låg i spetsen och ropade "Kommer vänster" och "Tack så mycket" och klungan drog förbi föredömligt snyggt. Vid övriga omkörningar, som var många, tror jag att jag hörde två som sa "Kommer vänster"...  Vår lilla tjejklunga höll bra till höger och på ett rakt fint led vid omkörningarna och de första tre-fyra herrklungorna som körde om gjorde det säkert och bra. Sen började det bli vansinnesomkörningar av väldigt stora klungor. Herrarna låg två eller tre i bredd på vänster sida och samtidigt kommer de i ett led på höger sida! Jag blev så j-vla förbannad!! Skrek alla möjliga svordomar till dem. Det är för faaaaan inte ok att köra på det viset!! Vilka idioter!!

Några fler i vår grupp tappade och tillslut var vi tre som höll ihop till efter Eldris. Ylva från Mtb Täby hakade på några herrar och försvann iväg några km innan mål, Irene SubXX och jag körde i mål på exakt samma sekund - 3:48:31! Vi körde också ikapp och ifrån tjejen som drog iväg tidigare.

Foto: Erika Phil




Börjar läka ihop.
Förutom punka, vurpa och respektlösa herrar i spåret var det här den roligaste Cykelvasa jag kört! Lyckas jag seeda mig till tävlingsklass nästa år kanske jag kör igen :)

//Yvonne


Andreas:
Det blev som sagt lite kaotiskt innan start för Yvonne, när jag väl hade fixat hennes punka pös jag själv ihop i en hög för en stund. Det blev lite pulspåslag för mig att pumpa upp ett bra tryck med hennes lilla pump.

Herrarna i fålla 1 drog iväg och vi som stod i fålla 3 stod vackert kvar. Det dröjde länge innan korken lossnade framme i kurvan så att även vi fick fart. Det blir liksom väldigt grafiskt och lätt att förstå att man redan stående i startfållan förlorat en bra stund mot vinnartiden.

mtbfoto.se
I år hade jag bra ben och det kändes att jag var i betydligt bättre form än sist jag startade i cykelvasan, det var 2015. Det som däremot har saktat in mig i nästan varje start i år och så även här är min astma. Den gör att jag inte kan gå lika hårt som jag vill i början och detta får jag göra allt för att kompensera lite senare i loppen.



Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska beskriva loppet, som sådant är det egentligen helt ointressant. Platt slätt och utan avgörande backar att kriga i, inga stigar och inga tekniska utmaningar gör att utgången enbart handlar om att hamna i en bra klunga.
Att vara taktisk turgubbe är en klar fördel här. Jag försökte mig på att köra lite så den sista milen, egentligen är jag ingen vidare taktiker men att även vara hal som en ål kan oxå hjälpa till och med detta lyckades jag ganska bra att plocka många placeringar från Eldris och in i mål. På upploppet höll jag min placering och klarade av att "stänga dörren" bakifrån och blev inte omkörd.

Jag kom i mål i Mora på tiden 3:04.37. Inte dåligt alls, hade jag bara klarat gasa mer i starten och fått häng på en snabbare klunga så kunde jag suttit här och varit riktigt trött nu. Medelpulsen blev 87% och maxpuls 94%


Höjdprofilen för Cykelvasan ser ut som ni ser den här ovan, antal höjdmeter 775 och höjdminskning 963m. Om ni frågar mig så vill jag att man vänder på loppet. Att cykla från Mora till Sälen skulle vara en mycket säkrare utmaning för oss cyklister och definitivt hårdare. Nu gör farten att man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Otäcka vurpor med allvarliga skador som följd är tyvärr inte ovanliga och tillbuden med nästankrascher duggar tätt. Ändå sitter jag här och gillart:)

Kommer jag tillbaka och gasar nästa år då? Den som lever får se…
//Nilsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar