måndag 10 juli 2017

RaceReport Mörksuggan 2017

I startfållan stod jag redo med en kropp som kändes bra och utvilad från Ränneslättsturen veckan innan. På minussidan fanns endast två saker, det var astmaväder för mig men jag tyckte inte att jag besvärades under loppet, endast efteråt när strupen knöt sig i målfållan. Det andra var att jag körde sönder min bakväxel kvällen innan, fick det att fungera ok och det höll under tävlingen men det blev så att jag fick trycka två gånger för en växel om ni förstår. Inget som var annat än störigt.

Starten gick och jag kom iväg hyfsat, brukar gå sämre. Efter ca 300m eller så blev det tvärnit, första kraschen. Två cyklister hade gått ihop i det accelererande startfältet, sånt där kan gå riktigt illa när det trycker på bakifrån med 1000+ åkare. Därefter gasades det på genom centrum och upp mot vidablick. Här hade jag bestämt mig för att gå på hårt men inte bränna allt krutet. Detta för att ha krafter kvar att gå med över krönet när det efter den korta stigsnutten sedan går utför på grusvägar. Den missen gjorde jag förra året, då jag kom upp till vidablick med brända ben och inte orkade åka med utför.

I år lyckades det bra, jag spikade mig fast i en grupp som jagade bra i 60-65km/h på ovan nämnda grusväg. Jag körde ett mycket bra lopp så länge det höll, dvs till ungefär 35km. Där tappade jag gruppen och blev i stort sett helt ensam under de kommande 20 kilometer. Jag hade alltså kört med en grupp som skapat en gigantisk lucka, bra betyg för mig och min form. Så här i efterhand så inser jag att istället för att kämpa och kriga ensam där efter så skulle jag bara saktat in och återhämtat mig i väntan på att nästa tåg kom. Vad som istället hände var så klart att jag var för sliten för att orka gå med när nästa tåg kom. Ungefär sådär höll det på, åkte lite jojjo mellan grupper av cyklister när jag piggnade till osv…

Ensam är inte stark!


Men man hamnar på bild lätt.
Å ena sidan är jag nöjd över att jag kände att formen var bra och att jag lyckades gå med åkare som jag tidigare inte ens sett skymten av, å andra sidan är det ju skit att man är så klen att det inte höll hela vägen. I stort tyckte jag att jag gjorde ett bra lopp, man måste försöka lite, annars har man ju inte en aning om vad man är kapabel till.
Om man ska prestera bra på långlopp är det klokt att köra taktiskt och om man ska köra taktiskt är det mycket klokt att ha koll på den egna prestationsförmågan. Något jag håller på att lära mig den hårda vägen dvs under tävling, men det är nog bästa sättet vad jag vet…


Pulsen var hög och jämn under loppet och jag höll väl hela vägen kan man säga, lyckades pressa mig bra trotts att jag blev ensam och fick den högsta pulsen under de sista kilometrarna. Högsta pulstoppen under loppet var i sprinten på målrakan men det betalade sig.

Totalt antal höjdmeter enligt min GPS blev 779m.
Höjdprofil för Mörksuggejakten

Medelpuls 91%, Maxpuls 97%, Jag körde i mål på tiden 2:54.27. I det urstarka startfältet gav det en medioker 47 plats i H40.

Ett par bilder från målområdet.
Ulf, kul att se dig på cykel!
Eftersnack med Petrus, verkligen trevligt att ses. Du är urstark!





Dax att ladda om!
Alla bilder på mig är tagna av Eva Önnemar på mtbfoto.se Tusen tack för riktigt fina bilder!
//Nilsson


Yvonne:




Dagen innan loppet köpte jag ett par nya cykelskor. Jag skruvade på klossar och testade dem en kort sväng på kvällen. Kanske dumt att köra med ett par helt nya skor men jag chansade på att det skulle gå bra. Det gjorde det också, förutom att jag hade lite svårt att klicka i pedalerna vilket ställde till det tidigt i starten av loppet. Det blev stopp framför mig i den lilla grässlänten och det blev till att springa upp, när jag skulle på cykeln igen fick jag inte i skorna i pedalerna - haha, snacka om stressande!

Starten på Mörksuggejakten är helt kaotisk, alla startar samtidigt och det blir som sagt direkt stopp på gräset, sedan stopp igen några hundra meter ut på asfalten, krascher och folk som hetsar om till höger och vänster. Glöm allt som står i PM:et från loppet om "lugn masterstart" och "omkörningar förbjudet"... De första cyklisterna i startled 1 har säkert en helt annan upplevelse.

Väl framme vid den långa startbacken upp till Vida Blick saktas farten in för det är tjockt med cyklister som ska fram, vi står nästan stilla innan vi kan börja tugga upp. Uppför backen är det inga problem att hålla sitt eget tempo, bara att hitta en lämplig takt och jobba på.

In på första stigpartiet står det stilla igen och sedan rullar det sakta framåt. När vi kommer till en spång är det en lång kö med gående cyklister - så himla frustrerande och tråkigt! Bättre blir det sedan ute på grusvägarna och resten av loppet flyter det på bra.

Jag hamnade i ett bra tåg med några tjejer i på grusvägarna i början. Tyvärr går det inte att se på nummerlapparna vilken klass man tillhör. Vid ungefär 20km kom jag ikapp Linda och hon hakade på samma tåg. Vi körde tillsammans ganska länge, ett tag var vi fyra tjejer som höll ihop - kul!!

Något positivt med att köra tillsammans med motionsklassen är att de flesta killar/herrar/gubbar är schyssta och har inget emot att ligga först och dra på grusvägarna, hade tillochmed en som kom upp jämsides och frågade "Ska du med?"

Mörksuggans stigar är superfina och min heldämpade cykel funkade kanon. Tycker att jag hade mycket bättre flyt i terrängen än förra året när jag körde hardtail. Däremot var den väl inte till någon fördel i de långa brant stigningarna 😁

Dagen innan loppet körde jag och Andreas en testsväng på den sista milen av banan. Det kändes jättebra när jag kom till den delen under loppet, då var det bara att köra på och ge allt för jag visste precis vad som väntade.

I mål spurtade jag på tiden 3:32:48 och återigen sist i min klass, D40. Alla resultat finns att hitta här!

Eftersnack med en sockertoppad Ulrika :)


//Y

4 kommentarer:

  1. Hej Andreas. Satt i den klungan som kom ifatt dig mellan Östbjörka och Dalhalla (startnummer 166, MTB Täby), jag reagerade på att du var helt själv. Du skriver att det var en gigantisk lucka bak från den klungan du satt i, det förklarar varför jag inte såg någon när jag försökte gasa ifrån min klunga. Jag insåg att det skulle bli för jobbigt att gå själv så jag väntade in klungan igen och det var då vi kom ifatt dig. :-)

    SvaraRadera
  2. Nilsson The Summit MTB11 juli 2017 10:53

    Hej Johan, tack för den infon, kul att du hörde av dig. Då hade jag inte så fel för mig, såg inte en kotte på väldigt länge. Du gjorde helt rätt att vänta in klungan, jag fick lära mig en läxa... Satt länge och tänkte att detta håller aldrig! //Andreas

    SvaraRadera
  3. Börjar bli en ful ovana att jag cyklar. /Mekanikern

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nilsson The Summit MTB20 juli 2017 09:49

      Snabb var du också!!

      Radera