Vi körde upp i fredags, alltså dagen innan och hade en lugn dag där vi rullade benen, testkörde strupen och hämtade nummerlapparna. Under eftermiddagen lyckades jag sträcka mig och gick väl och oroade mig för att det skulle påverka mig under racet. Vår husbil hade vi parkerat uppe vid målgången, vilket senare skulle visa sig perfekt!

 Andreas:

Vi vaknade i tid, hade en bra frukost och nära till toaletten är ju alltid ett plus när det bara är några timmar till start. Rullade ner och var på plats väldigt tidigt men lyckades tyvärr ändå komma försent in i fållan. Jag hamnade ganska mitt i fålla 3, dessutom trivs jag bäst med att stå ut i sidan men nu hamnade jag mitt inne i. 

Starten går, och i detta lopp är det rejält uppför som gäller. Först asfalt och sedan vidare uppför på stig. Jag hade preparerat mina luftvägar efter bästa förmåga inför loppet och även tagit bricanyl strax innan start. Om det hade någon effekt vet jag inte, jag föll som ett bojsänke genom startfältet. Till det positiva hörde väl att jag snabbt glömde min sträckning i ryggen. Det tog ungefär en timme innan stryphalsen försvann och det kändes som att jag kunde börja cykla.

Den typen av problem kommer och går lite för mig, ibland svarar lungorna och då också pulsen på ett helt annat sätt. Jag hade en snittpuls på 84%, när allt fungerar brukar den liggår runt 89-91%. Det blev endast 32 sekunder i zon 5 så något måste göras. 

Bra stigningar i detta loppet

Nu lägger jag gnället lite på hyllan och snackar bana. Har hör mycket om Billingeracet men aldrig cyklat det. Tekniskt, svårt, djävulska stigningar, strupen med flera är ord man fått höra. Själv skulle jag beskriva loppet lite annorlunda. 

Roligt och fint, den första loopen är utmanande. Inte för att den är tekniskt svår utanför att den innehåller mycket ganska brötig stig där utmaningen ligger i att hela kroppen måste arbeta för att få cykeln att flyta. Vissa partier som jag innan förstod var snackisar visade sig vara just snackisar och inga problem alls, det beror såklart på cyklisten men utifrån mina erfarenheter åtminstone. Alla stigningar går på "grusväg" eller asfalt, kändes nästan skönt eftersom att dom ofta var både långa och branta. Andra loopen är flackare och innehåller rätt mycket flowig stig och massor med vitsippor, rötterna och stenarna finns dock alltid där, avslutas med två rejäla stigningar, den sista heter Strupen. Det enda märkvärdiga med den är att man är helt slut när det är dax att kriga sig upp för den bitvis tokbranta grusbacken. Väl uppe återstår en kort sprint in i mål, glöm inte kolla bakåt där vill man ju inte bli omkörd!

Höjdprofilen för Billingeracet har ni här, 944hm enligt min GPS.

Jag blåste in över mållinjen på tiden 3:39.23 och är väl nöjd över det. Placering 47 i H40. Grym bana och tack för att det var torrt!

Yvonne
Jag har skrivit här i bloggen tidigare att jag varit lite orolig över det här loppet, har sagt att det är ett lopp jag faktiskt inte vill köra. Jag har hört berättelser om långa, leriga, kalla och branta färder och det är inte något som lockar mig. Nu blev det ändå så att vi bestämde oss för att köra och som av en händelse var banan helt torr och temperaturen behaglig, tur för mig :)

Kvällen innan start fick vi trevligt besök i husbilen av Stina och Jonas från Godegård SK och det blev mycket cykelsnack och bandiskussion. Nu började nervositeten stiga. Stina och Jonas avlöstes av Linda och Henrik och samtalsämnena fortsatte i samma spår. Linda hade tidigare pratat om en brant utförsbacke som hon tycker är svår och jag har försökt att kolla in den på Långloppscupens film från förra årets lopp. Det kanske var dumt för nu var jag liksom redan inställd på att den skulle var svår och att jag kanske skulle behöva kliva av... Ibland är det bättre att inte veta vad som väntar.

Vid starten träffade vi alla andra mer eller mindre stirriga cyklister, däribland Ulrika och Jessica som kör i samma klass som jag, Damer40. Starten gick och jag såg dom båda segla iväg uppför backen, jag är verkligen helt usel på startbackar. I allt virrvarr med alla dessa cyklister är det helt omöjligt att veta var ens konkurrenter är. Vi var en hel del tjejer i fålla tre men de försvann i mängden och jag hade ingen aning om hur jag låg till i förhållande till övriga i min klass, bara att Ulrika och Jessika som jag såg köra iväg. Det är faktiskt riktigt synd eftersom det mycket väl kan vara någon nära framför eller bakom men när man inte vet så har man liksom ingen att jaga eller försöka hänga av. Det ger ju en extra sporre om man vet lite var de andra är. Alltså: JAG ÖNSKAR EGEN START FÖR DAMER!!

Jag hade iallafall jättekul på stigarna, tyckte att första loopen var superfin. Roliga stigar som var lite stökiga men inte svåra. Såg några tjejer från andra klasser runt omkring mig och helt plötsligt fick jag syn på Linda (D30) en bra bit fram på en grussväg. Jag kopplade på två killar som körde på bra och tänkte att jag skulle komma ikapp henne. Det gjorde jag också men jag hade nog gått på lite väl hårt för när jag kom fram och tillslut låg på hennes hjul var jag helt slut och orkade inte säga ett ord till henne. Ganska snart började en stigning och jag orkade inte hänga på henne, tror inte hon har en aning om att jag var precis bakom henne. En norsk tjej i D40 kom ikapp mig i backen och även hon drog förbi, attans också.

Kom in för varvning och ut på andra loopen som enligt utsago skulle vara mer flowig än första loopen. Den började dock med en del snurrande på stället på en grusad slinga som bara gick fram och tillbaka , den biten kändes lite onödig måste jag säga. Det var en del fina, snabba stigar där det gick riktigt fort bland vitsipporna, härligt! Så småningom dök den där backen upp som Linda pratat om och där hittade jag minsann just Linda :) Hon hade hoppat av cykeln och det gjorde jag också, vi växlade några ord och jag låg nära bakom henne en stund innan jag tappade bort henne bland en massa killar.

Jag är lite dålig på att komma ihåg exakt hur banan såg ut, men någonstans kom jag ikapp den norska tjejen som kört ifrån mig tidigare. Körde tillsammans med henne och några killar länge, kom om henne vid en depå och efter en stund såg jag inte till henne.

Efter ett tag började jag tycka att cykeln uppförde sig konstig i snäva svängar, jag var påväg av banan vid ett par tillfällen. Tänkte att det var jag som var trött och körde klantigt, kom inte på att det kanske kunde vara lite dåligt med luft i däcket. Jag tuggade på och från ingenstans dök norskan upp bakom mig igen. Hon gick upp framför mig på en grusväg och vi körde ihop ganska länge, jag kände mig stark och det var kul att cykla med en kombattant. Nu började jag känna att bakdäcket tappat luft, men jag fortsatte ändå. Jag ville inte tappa hennes rygg och nu var det inte så långt kvar till mål, tror att vi kört ungefär 65km. Vi kom in på ett fint flowigt stigparti och jag vill verkligen inte inse att jag måste stanna och fixa däcket. Vid 68km gick det inte längre, jag fick se henne försvinna iväg och jag hoppade ut i blåbärsriset och pumpade upp däcket. Hoppas, hoppas att det håller in i mål! Det gjorde det inte. Det höll sig hyfsat i ett par km, sen blev det bara värre och värre. Dum som jag var stannade jag inte fler gånger för att pumpa utan körde vidare på punkan. Fick ta det försiktigt i kurvorna för att inte riskera att kavla av däcket och de två sista stigningarna var grymt sega. Förstår inte hur jag ens tog mig uppför Strupen men jag bara vägrade att kliva av. Kom ändå nöjd i mål på tiden 4:21:02 och en 5:e plats i D40!



Jag fick lite regn på mig den sista biten av loppet och efter målgång tog vi Stina och Jonas med oss till husbilen där vi hade förberett med en termos kaffe, perfa!

Det blev ett lite bildfattigt inlägg det här. Om någon hittar bilder från loppet, vi såg många fotografer, så hör gärna av er!

Vi vill verkligen säga stort tack till Skövde CK för ett roligt och utmanande lopp och ett superbra arrangemang!! 

//A&Y