Igår var första gången sedan 2010 som vi inte stod på startlinjen till cykelvasan. Det kändes både skönt och oskönt kan jag säga. Det var liksom lite stressande att sitta hemma och lyssna på Radio Siljans mycket trevliga lajvsändning från både damernas och herrarnas första och andra klungor. Å andra sidan skönt att slippa hetsen kring en lång grusväg och skönt att slippa tvärinbromsningar och läskiga tillbud och olyckor. Dom brukar tyvärr dugga allt för tätt i den tävlingen om man inte ligger först vill säga.

Om vi backar bandet lite, tillbaka till X-Cup lopp nummer 5. Det var loppet där jag hade en kamera på styret. Ungefär mitt i får jag ett litet framhjulssläpp och slår i insidan av knäet/knäskålen mot ramen på cykeln. Det var inget jag kände av förrän ett par timmar efteråt när vi var påväg hem. Vilade en del den veckan då jag haltade ett par dagar och Finnmarksturen skulle ju köras under nästkommande söndag.
Jag hann bli ganska bra i det onda knäet och när starten gick tyckte jag mig knappt känna av det. Jag kunde hålla ett bra tempo men efter ca en och en halv timme började det göra riktigt ont. Det gick dock fortfarande bra att hålla farten uppe och jag tänkte att det är bara att åka på så får du vila sedan Nilsson. Tyvärr har det bara blivit värre och nu kan jag inte cykla ens en kort sväng innan smärtan kommer tillbaka. Cykelvasan hade därför aldrig ens varit ett alternativ och då var det väl lika bra att vara hemma. Nu måste jag försöka att hålla mig stilla och av cykeln några dagar för att se om det kan bli bättre.


Igår körde Yvonne och jag en riktigt fin runda i regn och hård vind tillsammans, det blev skitigt och då brukar det bli kul. Jag kunde trycka på lite i 20 min längs skälderviken fram till Arild, där efter var det till att börja ojja sig om knäfan igen. Nu har jag även gnällt för er och det känns såklart lite bättre, tack.

Nilsson